Press

Stipendiat målar vidare i marginalen

Helahalsingland.se, 17 oktober 2015

Tournaments of shadows heter Hudiksvallskonstnären Markus Anteskogs nya konstprojekt. För att färdigställa det har han fått ett tvåårigt stipendium från Konstnärsnämnden.

Läs artikeln här

Strokedrabbad konstnär ställer ut på nytt

Gävledala – SVT, 18 juni 2014

Läs artikeln här

Bud från mörkret

Peter Cornell – Expressen, 1 nov 2013

Peter Cornell nedstiger i underjorden med Markus Anteskog.

En nedstigning i underjorden, på tröskeln till dödsriket. I det gamla vittrade pannrummet, ett slags Tarkovskij-rum, på Konstepidemin i Göteborg visar Markus Anteskog en serie drömska och dova målningar i svart tusch.
Vi skymtar laverade fläckar, delar av kyrkoarkitektur, ringlande labyrinter, flackande ljus. Figurativt blandas med det nonfigurativt nebulösa, form med formlöst. Målningarna är som en resa genom mödosamma erinringar ur en dvalas andevärld.

Ett par år efter Mejan drabbades konstnären av en svår stroke och en lång koma; oddsen att överleva var minimala. Men han återvände från underjorden med nya insikter – ett slags initiation – som han gjort till konst i dessa märkvärdigt annorlunda bilder.
Att återvända, på en gång densamme och en annan: jag tänker på konvalescenten Matisse, på Tomas Tranströmer eller Artur Lundkvists hallucinatoriska berättelser från sin koma. Och på Goethe som i en sjukdomskris i sin ungdom var nära ”det stora sundet som vi alla måste igenom”.
Att återvända och arbeta vidare.

Show article

Tyst konst

Clemens Poellinger – SVD, 12 feb 2009

Hälsofara förvandlad till konst

”Markus Anteskog visar kustlandskap i akvarell på anfrätta papper i blästrade ökenaktiga färger. Målningarna är monterade i lufttäta lådor av hälsoskäl. De är gjorda på plats intill och med vatten från den svårt förgiftade och nästintill uttorkade Aralsjön, konstnären var klädd i kroppstäckande skyddsdräkt under arbetet.”

Show article

Asbestmodell 04 – GALLERI MEJAN, 28/2 – 9/3

Kim West – Union Nr. 1 2004

Marcus Lindbergs installation på hans och Peter Ecchers utställning ”Asbest och gamla förförare” på Galleri Mejan i Stockholm 28/2 – 9/3 liknar en ruin av en aldrig fullbordad rekonstruktion. Det finns en bild från en flygplatshangar i New York, där resterna av det TWA-plan som störtade i vattnet strax utanför kusten den 17:e juli 1997 har samlats, och håller på att sättas ihop igen av haverikommissionen i ett försök att finna katastrofens orsak. Lindbergs asbeststrukturer, som är utspridda över golvet i det dammiga och kliniskt grått upplysta utställningsrummet, hänvisar inte tillbaks till någon konkret händelse, men de tycks visa den avbrutna återuppbyggnaden efter ett förödande händelseförlopp.

Strukturerna består av asbestplattor monterade på en sorts träställningar. Det går inte att definiera exakt vad de en gång skulle ha varit, men de är sönderbrutna nu. De större, uppemot ett par meter i bredd, kanske någon meter höga och lika djupa, välver sig över sig själva, som om de en gång haft en äggliknande form. De mindre är bara vrakdelar: ett par plattor sammanfogade av träpinnar som sticker ut på alla sidor. Ljuset i rummet är samtidigt avmätt och skarpt. Det lämnar knappt några skuggor. Lindberg har satt upp en konstruktion i taket, som låter skenet från galleriets lysrör filtreras genom vad jag tror är silkespapper, så att det liksom fördelas jämnt när det faller ned mot golvet och de ting som är placerade där. I galleriets bortre högra hörn står ett objekt som inte liknar de andra. Det är en sluten, akvarieliknande box, vars ramar är av trä och vars väggar och tak består av byggplast. Den innehåller tvättsvampar ansatta av mögel. Kondensen på plastens insida gör att objektet ger intryck av att vara organiskt och sjukligt.

Jag vet inte om det är bra att försöka ”översätta” den här utställningen, och uppfatta den som en allegori över ett visst samhälleligt tillstånd eller något liknande. Vi rör oss bland ruinerna från den nedlagda återuppbyggnaden efter vår tids sociala och politiska haveri, för att uttrycka det tungt. Materialet Lindberg arbetar med är såpass laddat att det utan vidare möjliggör en sådan läsning. Asbest kunde tack vare sitt låga pris och sina goda egenskaper (”hög mekanisk hållfasthet och smidighet, hög termisk beständighet, god värmeisolerande förmåga och hög kemisk beständighet”, enligt Arbetarskyddstyrelsens författningssamling gällande asbest, 1997) bli det emblematiska materialet för bygget av välfärdssamhällets stora bostadskomplex. Och det gick ju inte så bra. Husen visade sig vara byggda av gift, och de arbetare som stod och borrade i materialet är döda eller döende. Denna utopi sådde fröet till sin egen undergång i lungorna hos de människor vars framtida lycka den utformats för att försäkra.

Men jag undrar om inte en sådan bild är för dramatisk. Den har åtminstone en sorts romantisk, dystopisk svärta som inte riktigt motsvarar intrycket av Lindbergs grå rum. Det finns en neutralitet som är hotfull därför att den raderar alla skillnader, och kanske är detta en mer passande modell om man vill tillmötesgå den här utställningen. Likgiltighet kunde vara ett annat ord för samma sak. Inför en likgiltig katastrof – eller en katastrofal likgiltighet – skulle man helt enkelt inte finna någon anledning att bete sig som haverikommisionen, och leta efter dess orsak eller svaret på dess mysterium. Om alla kontraster skulle utplånas skulle man inte ha lust att göra någonting alls. Och det är först när man ger upp anspråken på att kunna förse ett hot med en förklaring, som det blir verkligt. Kan det inte diagnosticeras så kan det inte heller undanröjas.

En grå likgiltighet gör att inte ens döden framstår som dramatisk längre. Lindbergs utställning är definitivt livsfarlig, men på ett helt oromantiskt sätt. Dess hot är obevekligt, vardagligt och tråkigt. En rapport till Europaparlamentet om direktiven för skydd mot risker vid exponering för asbest, daterad den 6/2 2002, är i det här avseendet otvetydig. ”Nästan alla personer som någon gång har varit i kontakt med asbest löper risk. Såväl amfibol- som krysitolasbest kan ge upphov till samtliga sjukdomar som förknippas med asbest, även de mest svårartade. […] Vissa sjukdomar har en lång inkubationstid, dvs den tid det tar för fibrerna att brytas ner efter att de har andats in. För elakartad mesoteliom handlar det om en inkubationstid på mellan 20 och 50 år, med ett genomsnitt på mellan 35 och 40 år.” Rapporten säger ingenting om själva sjukdomsförloppet, men om jag läser dokumentet rätt så innebär det att de flesta besökarna av Lindbergs utställning kommer att insjukna någon gång mellan 2039 och –44, medan vissa kommer att börja visa symtom redan 2024, och några få att förbli friska ända till 2054.